Så fantastiskt det har varit att äta egenodlad melon de senaste veckorna! Reaktionerna hos övriga familjen har varit precis som jag hoppades på och jag själv är supertänd på att odla ett helt tunnelväxthus, minst, med meloner nästa år. Även om skörden inte sammanfaller med de varmaste och mest melontörstande dagarna under sommaren så är det ändå fantastiskt att kunna äta hemodlad.

Nu är den sista melonen skördad och vi har försökt oss på någon form av sammanfattning av sorterna. Det har varit klurigt. Det är första gången jag odlar de något större melonerna och en del av dem har nog inte skördats i sin mest fördelaktiga fas. Tidigare har vi odlat den pyttelilla Queen Anne´s pocket melon, som varit en succé, läs Liten och god melon.

Test med fyra sorter
Melonerna jag odlat är Wests, Jenny Lind, Sweet Granite och Sugar Baby.

Wests är en kulturarvssort från Nord Gen. Den har jag odlat förut, på friland under glas, utan en endaste melon. I tunnelväxthuset har de två plantorna vuxit i en gammal varmbänk. De var mycket långsamma i starten och någon melon såg jag inte röken av förrän jag råkade lyfta på ett blad och upptäckte en som var i storlek av en grapefrukt. Den växte rekordsnabbt, men fick en skada i skalet och började... tja, typ ruttna eller nåt. Så jag skördade den snabbt, skar bort det dåliga och åt upp den. West gav den största melonen och jag tror att den blivit otroligt god om den skördats helt mogen. Skalet var helt slätt och inte sådär nät-aktigt.

På Sweet Granite lät jag varje planta få två meloner var. Dessvärre strök en planta med, så skörden uteblev. Tror det var sniglarna som ställde till det. Det här är en nätmelon och de två vi fick att skörda var väldigt goda.

Vacker färg och lite krämig konsistens hos den fina Sweet Granite.

Jenny Lind är definitivt den vackraste bland melonerna i år, med sin lilla turban i ena änden. Två plantor har vuxit i en tunna med bokashikompost och löv. Också här har jag skördat två på varje planta. Jag tror att den här är får min silvermedalj. Också barnen gillade den.

Jenny Lind har gulgrönt fruktkött och en liten klädsam "turban" i ena änden av frukten (på skalet alltså).

Sugar Baby är hela familjens absoluta favorit. En vattenmelon med små frukter med rött supersött kött. Underbar! Plantorna var också väldigt lätta att hantera och jag ser framför mig att det skulle vara ganska enkelt att ha många i till exempel ett tunnelväxthus utan att de snor för mycket utrymme. Känslan av att med en vass kniv dela melonen i två och höra det där sprakande kraset när frukten spricker i två perfekta halvor! Ah! Jösses, jösses.

Sugar Baby är en liten vattenmelon med rött och sött fruktkött.

Så, nu har jag fått melondille. Inget av våra tre äldsta barn har fått äta melon som små bebisar, jag har inte velat att de ska ha skalet i munnen eftersom man inte vet vilka gifter som landat där. Vår fem-månaders bebis snuttar melon för glatta livet och det är en sån glädje att kunna ge honom det. De stora barnen har haft med sig melon till skolan, det har känts närmast overkligt.

Nästa år hoppas jag kunna ha flera sorter och riktigt många plantor. Odlade på höjden är det ju lätt att ha fler saker i bäddarna, vilket ger större skörd. Nu ska jag dammsuga fröfirmorna på olika sorter och det ska bli så kul!